En del av er minns säkert kampanjen "Verklighetens folk", som lanserades av KD:s partiordförande Göran Hägglund. Eftersom Hägglund inte har något större stöd bland mainstreammedia eller väljare, så var det ganska enkelt att börja ifrågasätta detta begrepp och vad det innebar. Särskilt när man hittade tidigare referenser till Ny Demokrati, dvs. Ian och Bert show.
Hur som helst, jag ser inte verklighetens folk som ett lika stort problem än det som jag skulle vilja etikettera som OVERKLIGHETENS FOLK. Vilka är då dessa människor?
Jo, om vi säger att verklighetens folk har månadslöner på 15-30 tusen kronor före skatt, så kan vi konstatera att overklighetens folk har samma löner, fast efter skatt. Dvs. overklighetens folk är något av en ekonomisk elit i svenska sammanhang. Så, ska vi fortsätta analysen av overklighetens folk...
Den första identifikatorn på overklighetens folk är vad de arbetar med. Antingen är de högre tjänstemän i det offentliga, eller så är de media eller kulturpersoner. Dvs. människor med relativt stora möjligheter att påverka, både i smått och stort. Overklighetens folk vill gärna distansera sig från verklighetens folk genom att vara med moderna, liberala och öppna för nya idéer och impulser. Implicit antyder man att verklighetens inte är detsamma. Man är alltså något finare och bättre människor överlag. Men som en tänkare sa en gång i tiden, det är lätt att vara kommunist när man är rik.
Mitt problem med overklighetens folk är att de anser sig företräda alla andra, inklusive verklighetens folk, i kraft av sin utbildning, ställning och sin allmänna politiska inställning till saker och ting. Kort och gott, bland overklighetens folk hittar vi en massa världsförbättrare med en föreställningsvärld som gärna baserar sig på begrepp som till exempel feminism, genusteori, socialism, kommunism, ekofascism, liberalism eller någon annan lämplig politisk -ism som råkar vara på modet.
Låt oss konstatera att en indikator på en gryende ekofascism är just miljöpartiets ökande politiska stöd i både media och i opinionsmätningar. Det som är frapperande är att miljöpartiet stöttas av många människor bland overklighetens folk. Och tyvärr så har denna symbios lett till en obefintlig granskning av de negativa konsekvenserna av miljöpartiets politik. Eftersom journalister i mångt och mycket är en del av overklighetens folk, så vill de förstås inte granska de faktiska konsekvenserna av en genomförd miljöpartistisk politik. Där kommer problemet med att regera med socialdemokraterna, eftersom socialdemokraterna måste ha fackets stöd. Vilket inte är så konstigt, eftersom de som är fackföreningsanslutna är i mångt och mycket verklighetens folk. Dvs. människor vars utkomst är beroende av produktion.Därför gillar inte facket miljöpartiet i alltför stor omfattning.
Det samma gäller granskningen av F!. Eftersom en del av overklighetens folk inte tycker att miljöpartiet är tillräckligt radikala, så väljer man att försöka torgföra Feministiskt Initiativ som ett reellt politiskt alternativ. Då är man lite mer radikal än vanilla miljöpartister. Och radikalitet går alltid hem hos en politisk elit. Problemet med F! är just att de är totalt flummiga och har ingen realistisk förankring för sin politik. Dessutom är man kulturrelativister, som i grunden är en ojämlik människosyn.
Sen har vi delar av overklighetens folk som gärna spenderar andras pengar på diverse välgörenhet, i dagens politiska diskurs är mer eller mindre fri invandring det som är populärast. Här hittar vi kulturpersonligheter som Ametist Azordegan, som från sin offentligt betalda mediaposition förespråkar fri invandring. Eller Fatima Osman, som hävdar att hon inte känner sig välkommen inom EU-familjen på grund av utfallet i EU-valet. Båda två får ses som representanter för overklighetens folk. Dvs. sådana som gärna använder sig av verklighetens folk och deras inbetalade skattepengar för att realisera sin elitistiska politik. Och idag är det radikalt och fint att förespråka ett liberalt samhälle, vars konsekvenser drabbar just verklighetens folk, med arbetslöshet, förlorad konkurrenskraft och kriminalitet som följd.
Det värsta är ändå att många i de nya moderaterna är i högsta grad del av overklighetens folk. Det räcker med att se hur de sköter försvarspolitiken. De nya moderaterna, med stöd av övriga försvarsnedläggningsivrare valde att satsa inte på Försvarsmakten, utan en så kallad solidaritetsförklaring, som inte är vatten värd. Det bevisas klart av NATO:s inställning att endast medlemmar kan påräkna sig stöd av alliansen. Här har nog många nymoderater sällat sig till overklighetens folk och faktiskt glömt att det finns ett ganska viktig ämne inom statskunskapen som kallas för realpolitik.
För att summera mitt inlägg. Verkligheten folk står för realpolitiken, eftersom de måste förhålla sig till realiteter. Eliten, dit overklighetens folk hör, behöver inte förhålla sig till realpolitik, eftersom de styrs av ett politiskt ideal som är eftersträvansvärt. Sen spelar inte det politiska idealet någon roll i sig, utan är bara ett resultat av det group think som finns bland overklighetens folk.
Höstens val kommer inte att bli ett val mellan höger, vänster, miljö, rasism eller annat. Utan ett val mellan en svensk politik baserad på problemformuleringsföreträden bland verklighetens och overklighetens folk.
Statsmannen föredrar alltid realister framför drömmare. Vad väljer du?
Hur som helst, jag ser inte verklighetens folk som ett lika stort problem än det som jag skulle vilja etikettera som OVERKLIGHETENS FOLK. Vilka är då dessa människor?
Jo, om vi säger att verklighetens folk har månadslöner på 15-30 tusen kronor före skatt, så kan vi konstatera att overklighetens folk har samma löner, fast efter skatt. Dvs. overklighetens folk är något av en ekonomisk elit i svenska sammanhang. Så, ska vi fortsätta analysen av overklighetens folk...
Den första identifikatorn på overklighetens folk är vad de arbetar med. Antingen är de högre tjänstemän i det offentliga, eller så är de media eller kulturpersoner. Dvs. människor med relativt stora möjligheter att påverka, både i smått och stort. Overklighetens folk vill gärna distansera sig från verklighetens folk genom att vara med moderna, liberala och öppna för nya idéer och impulser. Implicit antyder man att verklighetens inte är detsamma. Man är alltså något finare och bättre människor överlag. Men som en tänkare sa en gång i tiden, det är lätt att vara kommunist när man är rik.
Mitt problem med overklighetens folk är att de anser sig företräda alla andra, inklusive verklighetens folk, i kraft av sin utbildning, ställning och sin allmänna politiska inställning till saker och ting. Kort och gott, bland overklighetens folk hittar vi en massa världsförbättrare med en föreställningsvärld som gärna baserar sig på begrepp som till exempel feminism, genusteori, socialism, kommunism, ekofascism, liberalism eller någon annan lämplig politisk -ism som råkar vara på modet.
Låt oss konstatera att en indikator på en gryende ekofascism är just miljöpartiets ökande politiska stöd i både media och i opinionsmätningar. Det som är frapperande är att miljöpartiet stöttas av många människor bland overklighetens folk. Och tyvärr så har denna symbios lett till en obefintlig granskning av de negativa konsekvenserna av miljöpartiets politik. Eftersom journalister i mångt och mycket är en del av overklighetens folk, så vill de förstås inte granska de faktiska konsekvenserna av en genomförd miljöpartistisk politik. Där kommer problemet med att regera med socialdemokraterna, eftersom socialdemokraterna måste ha fackets stöd. Vilket inte är så konstigt, eftersom de som är fackföreningsanslutna är i mångt och mycket verklighetens folk. Dvs. människor vars utkomst är beroende av produktion.Därför gillar inte facket miljöpartiet i alltför stor omfattning.
Det samma gäller granskningen av F!. Eftersom en del av overklighetens folk inte tycker att miljöpartiet är tillräckligt radikala, så väljer man att försöka torgföra Feministiskt Initiativ som ett reellt politiskt alternativ. Då är man lite mer radikal än vanilla miljöpartister. Och radikalitet går alltid hem hos en politisk elit. Problemet med F! är just att de är totalt flummiga och har ingen realistisk förankring för sin politik. Dessutom är man kulturrelativister, som i grunden är en ojämlik människosyn.
Sen har vi delar av overklighetens folk som gärna spenderar andras pengar på diverse välgörenhet, i dagens politiska diskurs är mer eller mindre fri invandring det som är populärast. Här hittar vi kulturpersonligheter som Ametist Azordegan, som från sin offentligt betalda mediaposition förespråkar fri invandring. Eller Fatima Osman, som hävdar att hon inte känner sig välkommen inom EU-familjen på grund av utfallet i EU-valet. Båda två får ses som representanter för overklighetens folk. Dvs. sådana som gärna använder sig av verklighetens folk och deras inbetalade skattepengar för att realisera sin elitistiska politik. Och idag är det radikalt och fint att förespråka ett liberalt samhälle, vars konsekvenser drabbar just verklighetens folk, med arbetslöshet, förlorad konkurrenskraft och kriminalitet som följd.
Det värsta är ändå att många i de nya moderaterna är i högsta grad del av overklighetens folk. Det räcker med att se hur de sköter försvarspolitiken. De nya moderaterna, med stöd av övriga försvarsnedläggningsivrare valde att satsa inte på Försvarsmakten, utan en så kallad solidaritetsförklaring, som inte är vatten värd. Det bevisas klart av NATO:s inställning att endast medlemmar kan påräkna sig stöd av alliansen. Här har nog många nymoderater sällat sig till overklighetens folk och faktiskt glömt att det finns ett ganska viktig ämne inom statskunskapen som kallas för realpolitik.
För att summera mitt inlägg. Verkligheten folk står för realpolitiken, eftersom de måste förhålla sig till realiteter. Eliten, dit overklighetens folk hör, behöver inte förhålla sig till realpolitik, eftersom de styrs av ett politiskt ideal som är eftersträvansvärt. Sen spelar inte det politiska idealet någon roll i sig, utan är bara ett resultat av det group think som finns bland overklighetens folk.
Höstens val kommer inte att bli ett val mellan höger, vänster, miljö, rasism eller annat. Utan ett val mellan en svensk politik baserad på problemformuleringsföreträden bland verklighetens och overklighetens folk.
Statsmannen föredrar alltid realister framför drömmare. Vad väljer du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar