Så har väl de senaste veckorna bevisat ganska väl att hos vissa individer är civilisationens fernissa väl så tunn. Det som är mest skrämmande är att många av dem säger sig företräda både det ena och det andra heliga ändamålet på den politiska skalan.
Jag ska vara väldigt tydlig. Många statliga utredningar är beställningsjobb där beställaren redan "önskar" sig ett visst resultat eller ett visst utfall, som bevisar beställarens tes eller världsbild. Alltså ska man granska statens offentliga utredningar med en viss skepsis.
Men ibland träffar den mitt i prick. Nämligen SOU 2013:81. Läs gärna utredningen och reflektera över att man har slagit ihop höger-, vänster- och islamistisk extremism i samma korg. Självklart finns det tyckare som tycker att man inte kan klumpa ihop dessa olika miljöer och behandla dem på samma sätt.
Jag vill hävda att utredningen träffar helt rätt och vill komplettera med lite egna reflektioner.
Idag har vi samlat så många väljare i mitten, att man kan garanterat gaffla in 70% av väljarkåren inom partierna FP, M och S. Dessa partier försöker röstmaximera med både fiske i grumligare och mindre grumliga vatten. Sen spelar det ingen roll om det är problematiskt att sådana som fått avslag på asylansökan stannar kvar i Sverige olagligen, att man ska ha svenska avtal även för utländska företag eller andra fiskemetoder för att röstmaximera.
Det som händer med den här gafflingen är att 30% av väljarkåren blir delvis marginaliserad. Oftast hittar vi dessa marginaliserade individer på både vänster-, höger- och miljökanten i det politiska spektrat.
Vissa av dessa människor känner sig utanför den demokratiska processen, genom att de inte får gehör för sina politiska visioner. Därmed har demokratin skapat det som jag vill kalla för:
Homo politicus hecticus
Dessa individer har inte ork, tålamod eller intresse av att bedriva ett demokratiskt opinionsarbete, utan tror att man kan komma fortare fram med sin politiska agenda genom olika former av aktioner. Våld är enligt en del av dessa också fullt acceptabla metoder.
På högerkanten har vi Kärrtorp som en aktuell händelse. Svenska motståndsrörelsen tyckte sig ha ett tillfälle att ge sig på det som de betraktar som vänstermänniskor. Alltså tycker de att det var en korrekt aktivitet, att börja slåss.
På vänsterkanten hittar vi troligen dem som planterade en bomb hemma hos en omdömeslös SD-politiker. Utöver det så verkar många vänsterpartister inte ha gjort upp med vare sig kommunismen eller för den delen revolutionära element som rättfärdigar politiskt våld.
Sist, men absolut inte minst hittar vi olika typer av militanta miljökämpar. De tycker sig ha rätt att nyttja våld som en form av självförsvar för djur, som inte kan försvara sig.
Det som är intressant är hur olika dessa våldsrörelser behandlas i media. Man kan misstänka att det beror på att svenska journalister har oproportionerligt stor preferens för vänsterpartiets och miljöpartiets politik.
Det kan vi exemplifiera med Expressens samarbete med Researchgruppen för att avslöja just "högerextrema rasister" som är Sverigedemokrater. Det märkliga är att inga media är intresserade av att göra samma former av granskning av vänster- och miljöaktivisters våld och strukturer.
Det räcker med att lyssna på debatten mellan partisekreteraren Björn Söder(sd) och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i Sveriges Radio. Jag kan förstå Söders uppgivenhet och Mattssons slingrande från sakfrågan. Media behandlar inte politiskt våld likadant.
Därvidlag finns det tyvärr en tendens att 70%-politikerna är försiktigare med att kritisera den typen av våld som media inte vill granska. Det beror på att dessa politiker är beroende av medias välvilja i andra sammanhang. Försvaret av vänstervåldet bagatelliseras i sådan omfattning att det är märkligt att media inte reagerar när man skriver artiklar som "Ta avstånd från avståndstagandet".
Här kommer vi till min slutsats.
Om vi antar att cirka 30% av väljarkåren kan riskera att bli Homo politicus hecticus, så är det väldigt viktigt att de 70% som är Homo politcus democraticus står emot ALLA former av politiskt våld. Första steget är att tidigt i livet lära dessa personer att våld som inrikespolitiskt verktyg aldrig kommer att fungera. Trots allt är de flesta människor i en välutvecklad demokrati ganska vettiga och pragmatiska människor. Det betyder att man som en vettig människa varken tror på proletariatets paradis, rasrena ariska stammar eller att man likt i en Disneyfilm talar med Bambi och tittar på solnedgången med alla djur i naturen. Inte heller är det vettigt att tro att en värld styrd av vare sig Bibeln eller Koranen blir harmonisk och trevlig för icke-troende.
Enda sättet som vi 70-procentare kan göra detta på är att tala om för våra politiker att vi inte accepterar NÅGON FORM AV VÅLD. All bagatellisering av våld mot samhällets representanter ska mötas med lagens strängaste straff för respektive våldsbrott. För det som Homo politicus hecticus ägnar sig åt kan bara sammanfattas med ett ord;
TERRORISM
Jag ska vara väldigt tydlig. Många statliga utredningar är beställningsjobb där beställaren redan "önskar" sig ett visst resultat eller ett visst utfall, som bevisar beställarens tes eller världsbild. Alltså ska man granska statens offentliga utredningar med en viss skepsis.
Men ibland träffar den mitt i prick. Nämligen SOU 2013:81. Läs gärna utredningen och reflektera över att man har slagit ihop höger-, vänster- och islamistisk extremism i samma korg. Självklart finns det tyckare som tycker att man inte kan klumpa ihop dessa olika miljöer och behandla dem på samma sätt.
Jag vill hävda att utredningen träffar helt rätt och vill komplettera med lite egna reflektioner.
Idag har vi samlat så många väljare i mitten, att man kan garanterat gaffla in 70% av väljarkåren inom partierna FP, M och S. Dessa partier försöker röstmaximera med både fiske i grumligare och mindre grumliga vatten. Sen spelar det ingen roll om det är problematiskt att sådana som fått avslag på asylansökan stannar kvar i Sverige olagligen, att man ska ha svenska avtal även för utländska företag eller andra fiskemetoder för att röstmaximera.
Det som händer med den här gafflingen är att 30% av väljarkåren blir delvis marginaliserad. Oftast hittar vi dessa marginaliserade individer på både vänster-, höger- och miljökanten i det politiska spektrat.
Vissa av dessa människor känner sig utanför den demokratiska processen, genom att de inte får gehör för sina politiska visioner. Därmed har demokratin skapat det som jag vill kalla för:
Homo politicus hecticus
Dessa individer har inte ork, tålamod eller intresse av att bedriva ett demokratiskt opinionsarbete, utan tror att man kan komma fortare fram med sin politiska agenda genom olika former av aktioner. Våld är enligt en del av dessa också fullt acceptabla metoder.
På högerkanten har vi Kärrtorp som en aktuell händelse. Svenska motståndsrörelsen tyckte sig ha ett tillfälle att ge sig på det som de betraktar som vänstermänniskor. Alltså tycker de att det var en korrekt aktivitet, att börja slåss.
På vänsterkanten hittar vi troligen dem som planterade en bomb hemma hos en omdömeslös SD-politiker. Utöver det så verkar många vänsterpartister inte ha gjort upp med vare sig kommunismen eller för den delen revolutionära element som rättfärdigar politiskt våld.
Sist, men absolut inte minst hittar vi olika typer av militanta miljökämpar. De tycker sig ha rätt att nyttja våld som en form av självförsvar för djur, som inte kan försvara sig.
Det som är intressant är hur olika dessa våldsrörelser behandlas i media. Man kan misstänka att det beror på att svenska journalister har oproportionerligt stor preferens för vänsterpartiets och miljöpartiets politik.
Det kan vi exemplifiera med Expressens samarbete med Researchgruppen för att avslöja just "högerextrema rasister" som är Sverigedemokrater. Det märkliga är att inga media är intresserade av att göra samma former av granskning av vänster- och miljöaktivisters våld och strukturer.
Det räcker med att lyssna på debatten mellan partisekreteraren Björn Söder(sd) och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i Sveriges Radio. Jag kan förstå Söders uppgivenhet och Mattssons slingrande från sakfrågan. Media behandlar inte politiskt våld likadant.
Därvidlag finns det tyvärr en tendens att 70%-politikerna är försiktigare med att kritisera den typen av våld som media inte vill granska. Det beror på att dessa politiker är beroende av medias välvilja i andra sammanhang. Försvaret av vänstervåldet bagatelliseras i sådan omfattning att det är märkligt att media inte reagerar när man skriver artiklar som "Ta avstånd från avståndstagandet".
Här kommer vi till min slutsats.
Om vi antar att cirka 30% av väljarkåren kan riskera att bli Homo politicus hecticus, så är det väldigt viktigt att de 70% som är Homo politcus democraticus står emot ALLA former av politiskt våld. Första steget är att tidigt i livet lära dessa personer att våld som inrikespolitiskt verktyg aldrig kommer att fungera. Trots allt är de flesta människor i en välutvecklad demokrati ganska vettiga och pragmatiska människor. Det betyder att man som en vettig människa varken tror på proletariatets paradis, rasrena ariska stammar eller att man likt i en Disneyfilm talar med Bambi och tittar på solnedgången med alla djur i naturen. Inte heller är det vettigt att tro att en värld styrd av vare sig Bibeln eller Koranen blir harmonisk och trevlig för icke-troende.
Enda sättet som vi 70-procentare kan göra detta på är att tala om för våra politiker att vi inte accepterar NÅGON FORM AV VÅLD. All bagatellisering av våld mot samhällets representanter ska mötas med lagens strängaste straff för respektive våldsbrott. För det som Homo politicus hecticus ägnar sig åt kan bara sammanfattas med ett ord;
TERRORISM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar