söndag 15 december 2013

Jag måste få fortsätta skriva om Lena Anderssons kortslutning.

För er som missat Anderssons artikel, här finns den.

Nu vill jag granska den redaktionella hållningen, som media tydligen använder sig av för att värdera eventuellt nyhetsvärde.

Jag citerar:

"
1. Texten borde stoppats för att den har fel i sak och därför är kränkande för den utpekade gruppen.
2. Texten borde stoppats för att den har rätt i sak och just därför är skamlig: man slår inte på utsatta grupper.
3. Texten borde stoppats för att den oavsett fel eller rätt legitimerar obehagliga värderingar."

Om vi granskar ovanstående redaktionella funderingar, så finner vi ganska snart att punkten ett är helt oantastlig. Media ska inte publicera falska nyheter i någon form. Så därvidlag har jag inga invändningar.

Men punkt två är lite mer oroande. Den om att man inte får publicera saker som är korrekta, men att det kan drabba "utsatta" grupper. Här kommer vi till problemet. Och det är att denna nyhetsvärdering är väldigt nära det som offerkoftande Sverigedemokrater kallar för "lilla Saltsjöbadsavtalet", där man skulle med vilje dölja vissa obehagliga fakta för gemene man. Frågan är om inte punkten två är en bekräftelse på att det verkar finnas ett sådant avtal?! Nåväl, det är ändå inte min tveksamhet när det gäller den här punkten. Jag exemplifierar detta med att länka till en sida med några efterlysta kriminella.  Vi kan konstatera att vi hittar bland annat några skurkar på listan som Reinfeldt skulle klassificera som svenskar mitt i livet. Men som istället för arbetslinjen har valt den kriminella banan. Betyder det att alla svenskar mitt i livet blir kränkta av det faktum att några individer som tillhör deras "grupp" är kriminella. Knappast, jag blir inte alls upprörd över det faktum att det råkar finnas några etniska svenskar som är kriminella. Varför skulle då en alban, bulgar, costarican, dansk, engelsman eller en individ med någon annan etnicitet bli upprörd av det faktum att just hans/hennes/hens grupp kan innehålla individer som begår kriminella handlingar. För kriminell blir man inte per automatik, bara för att man tillhör en viss grupp, man blir kriminell på grundval av sina egna livsval.

Punkten tre är riktigt intressant. Den får väl ses som en omyndigförklaring av svenskarna som folk och etnicitet. Jag har skrivit några inlägg om Rom-registret. Trots all negativ publicitet har Skånepolisen valt att skapa ett nytt register, som inkluderar relativt många romer från det gamla registret. Skånepolisens chefsjurist Monica Nebelius granskade ungefär 25% av det gamla registret och konstaterade att av dem som hon granskat var cirka 50% av de som granskades var kriminella eller hade kopplingar till kriminell verksamhet. Om jag då extrapolerar snällt och antar att det fanns bara romer med kriminella kopplingar i det 25-procentiga urvalet och att resterande 75% inte hade några kriminella kopplingar som helst. Då skulle vi kunna komma fram till ett konstaterande att 12,5% av ALLA romer i registret har koppling till någon form av kriminalitet. Om jag skulle göra en elak extrapolering, så skulle jag kunna komma fram till att 50% av alla romer i registret har kopplingar till kriminalitet. OM det skulle vara sant, så skulle det väl vara sensationella nyheter?

Nu tror jag att sanningen finns någonstans mellan 12,5-50%. Vad som har skapat denna onaturligt höga koppling mellan romer och kriminell verksamhet överlåter jag gärna till forskningsvärlden. Troligen bygger det på socio-ekonomiska faktorer och andra omständigheter. Det skulle till och med kunna vara så att romer väljer att inte leva enligt det som får betraktas som majoritetsnormen i samhället. Och alla former av exkludering, oavsett om det görs av majoriteten ELLER minoriteten kommer automatiskt att medföra att man får sämre förutsättningar för att bli framgångsrik vad gäller utbildning, ekonomi och livsmöjligheter.

Frågan är, är det en obehaglig värdering att veta att vissa socio-ekonomiskt svaga grupper kan ha en predisposition till kriminalitet, eftersom de inte klarar konkurrensen på arbetsmarknaden? Är det också obehagligt att känna till att det FINNS kulturer som i sig själv vill exkluderas från majoritetsnormen?

Det är individer inom dessa kulturer som får betala priset för kollektivets val att exkludera sig. Frågan är då, var sätter samhället en gräns för vilken form av exkluderande kulturer som kan vara skadligt för barnen. Alla känner säkert ett instinktivt motstånd mot att låta barn växa upp i en kultur som värderar människor olika, beroende på kön. Eller förresten, det gör vi inte längre. Det är ok att tycka så, förutsatt att du konverterar eller gillar Allah i största allmänhet.

Grejen med att vi gillar olika är nog till syvendes och sist att de som verkligen skriker "Vi gillar olika!" menar följande.

Är du vit medelålders man som vägrar att skaka hand med en kvinnlig chef, då ska du stigmatiseras och krossas till varje pris, eftersom du stöttar patriarkala strukturer.

Är du en mörkhyad medelålders man från Pakistan som vägrar att skaka hand med en kvinnlig chef, då är du ursäktad och har till och med eventuellt rätt till skadestånd, eftersom din religion har blivit skändad.

Nu vill jag framföra en riktigt obehaglig värdering. Jag tycker att båda ovanstående männen beter sig som svin och får ta konsekvenserna av sitt handlande. Eftersom ALLA människor ska behandlas lika, så förutsätter det att ALLA människor följer i samhället accepterade normer.

Jag anser att det INTE är accepterat att kränka någon på grund av kön, etnicitet, religion osv. Jag anser inte heller att det är accepterat att vara såpass lättkränkt, att man inte tål konstruktiv kritik för ett beteende som inte är ska vi kalla det hyfsat normalt? I Sverige hälsar vi genom att ta i hand. Vi accepterar att andra inte gillar våra val av politiska partier, religioner eller för den delen kan till och med kritisera dessa.

Obehagliga värderingar får vi när vi behandlar varandra olika. Fransmännen fick till det rätt med liberte-egalite-fraternite.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar