Ska vi börja granska nya Moderaternas arbetslinje lite noggrannare kanske?
Bloggaren Cornucopia skriver lite om arbetslinjen. Hans reflektioner är väldigt intressanta.
Så hur ser jag på det här med arbete då?
För det första, så är inte arbete, och framförallt lönearbete inte meningen med livet. Någonstans i bakhuvudet har jag för mig att någon har sagt att stenåldersmannen arbetade i snitt två timmar om dagen. Bonden jobbade fyra timmar om dagen. Och idag, med pendling och annat, så ligger vi på tio timmar plus. Frågan är om vi har fått livskvalité för dessa timmar. Eller om det är en transport i vuxenlivet till det oundvikliga slutet.
Jag vill nog påstå att meningen med livet är att må bra och faktiskt vara social med familj och vänner. Kanske är det en något hedonistisk inställning, men varför lida, om man kan slippa. Framförallt så tror jag att vi alla skulle må bättre av att jobba mindre.
Vad ska vi ha för principer då? Vänsterpartiet föreslår ju sex timmars arbetsdag. Alliansen föreslår 120% arbetstid för 80% av lönen. Raljant, javisst, men kanske till viss del sant.
Själv tycker jag att samhället borde bli mer familjeorienterat. Det vanliga i Sverige är trots alla nya familjekonstellationer två vuxna och ett till tre barn. Båda föräldrarna lönearbetar 100% och curlar barn resten av tiden. De vuxna fjärmar sig från varandra och skilsmässan/separationen är ett faktum. Inte kanske helt optimalt, och skurken är i det här fallet arbetet.
Jag vill inte gå så långt som att jag vill föreslå medborgarlön.
Men vad sägs om att OM två vuxna har bildat familj, så ska det räcka att de arbetar 150% tillsammans. 100/50, 75/75 eller i någon annan fördelning som familjen tycker passar dem. Kanske skulle det vara läge att sänka skatterna, så att man klarar ett hushåll på en 150% lön för två vuxna tillsammans. Fördelen vore att man fick mer tid till familjen och att man dessutom skulle kunna ta hand om barnen lite längre innan det är dags för dagis. Det finns forskning som visar att det är lämpligast att sätta barnen i dagis lite senare än vi gör i Sverige idag av rent ekonomiska orsaker. Treårsåldern är en bra ålder för barnen att börja socialisera utanför familjen.
Men säger vän av ordning, det skulle bli mindre gjort om man jobbade mindre. Det är inte helt säkert. Det finns inget som tyder på att en individs effektivitet ökar linjärt med arbetstiden. Med längre arbetstid kommer också trötthet, stress och andra faktorer att inverka negativt på effektiviteten.
En annan fundering är det här om ena partnern i en familj blir arbetslös. Som regelverket är skrivet idag, så kan man tvingas att flytta till annan ort och jobba, trots att man har familj och boende på en ort. Hur vettigt är det. Kristdemokraterna säger ju att de har en politik som är just barn och familjevänlig. Hur kan KD ställa upp på ett regelverk som kräver splittring av familjer i händelse av arbetslöshet?
Nåväl, arbetslinjen är bara logisk om du vill ha en nyliberal marknad där arbetsgivaren är i överläge och där lägsta lönenivåerna är mer eller mindre självändamål.
Vi skulle kanske ha en ny arbetslinje. Nämligen den om meningsfull kombination av arbete och fritid. För trots allt, om vi inte satsar på våra familjer, vad blir det kvar av samhället?
Arbeitsleitung macht frei?!
Bloggaren Cornucopia skriver lite om arbetslinjen. Hans reflektioner är väldigt intressanta.
Så hur ser jag på det här med arbete då?
För det första, så är inte arbete, och framförallt lönearbete inte meningen med livet. Någonstans i bakhuvudet har jag för mig att någon har sagt att stenåldersmannen arbetade i snitt två timmar om dagen. Bonden jobbade fyra timmar om dagen. Och idag, med pendling och annat, så ligger vi på tio timmar plus. Frågan är om vi har fått livskvalité för dessa timmar. Eller om det är en transport i vuxenlivet till det oundvikliga slutet.
Jag vill nog påstå att meningen med livet är att må bra och faktiskt vara social med familj och vänner. Kanske är det en något hedonistisk inställning, men varför lida, om man kan slippa. Framförallt så tror jag att vi alla skulle må bättre av att jobba mindre.
Vad ska vi ha för principer då? Vänsterpartiet föreslår ju sex timmars arbetsdag. Alliansen föreslår 120% arbetstid för 80% av lönen. Raljant, javisst, men kanske till viss del sant.
Själv tycker jag att samhället borde bli mer familjeorienterat. Det vanliga i Sverige är trots alla nya familjekonstellationer två vuxna och ett till tre barn. Båda föräldrarna lönearbetar 100% och curlar barn resten av tiden. De vuxna fjärmar sig från varandra och skilsmässan/separationen är ett faktum. Inte kanske helt optimalt, och skurken är i det här fallet arbetet.
Jag vill inte gå så långt som att jag vill föreslå medborgarlön.
Men vad sägs om att OM två vuxna har bildat familj, så ska det räcka att de arbetar 150% tillsammans. 100/50, 75/75 eller i någon annan fördelning som familjen tycker passar dem. Kanske skulle det vara läge att sänka skatterna, så att man klarar ett hushåll på en 150% lön för två vuxna tillsammans. Fördelen vore att man fick mer tid till familjen och att man dessutom skulle kunna ta hand om barnen lite längre innan det är dags för dagis. Det finns forskning som visar att det är lämpligast att sätta barnen i dagis lite senare än vi gör i Sverige idag av rent ekonomiska orsaker. Treårsåldern är en bra ålder för barnen att börja socialisera utanför familjen.
Men säger vän av ordning, det skulle bli mindre gjort om man jobbade mindre. Det är inte helt säkert. Det finns inget som tyder på att en individs effektivitet ökar linjärt med arbetstiden. Med längre arbetstid kommer också trötthet, stress och andra faktorer att inverka negativt på effektiviteten.
En annan fundering är det här om ena partnern i en familj blir arbetslös. Som regelverket är skrivet idag, så kan man tvingas att flytta till annan ort och jobba, trots att man har familj och boende på en ort. Hur vettigt är det. Kristdemokraterna säger ju att de har en politik som är just barn och familjevänlig. Hur kan KD ställa upp på ett regelverk som kräver splittring av familjer i händelse av arbetslöshet?
Nåväl, arbetslinjen är bara logisk om du vill ha en nyliberal marknad där arbetsgivaren är i överläge och där lägsta lönenivåerna är mer eller mindre självändamål.
Vi skulle kanske ha en ny arbetslinje. Nämligen den om meningsfull kombination av arbete och fritid. För trots allt, om vi inte satsar på våra familjer, vad blir det kvar av samhället?
Arbeitsleitung macht frei?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar