Så har ytterligare en av våra professionella tyckare kommit med lite åsikter om hur det borde fungera.
Carlos Rojas menar på att någon från miljonprogrammet borde få tillträda toppositionen i ett politiskt parti. Implicit menar han säkert ett riksdagsparti. Som orsak analyserar han bland annat homosocialitet, dvs. att man gillar att umgås med folk som är likadana som en själv. Men det är väl en av andemeningarna i ett politiskt parti, att man tycker likadant i många frågor. Det i sig brukar väl betyda att kaka söker maka när det gäller att bygga nätverk och sociala strukturer, oavsett om det är föreningslivet eller politiska partier.
Så om det finns politiska aspiranter från miljonprogrammet, så föreslår jag att de faktiskt går med i politiska partier vars åsikter överensstämmer med aspiranternas. Men det är klart, det är lättare att skylla på diverse "strukturer" än att man kanske inte passar i ett parti. Då finns det en sak till att göra, det är att starta sitt eget parti.
Det som är mest omoraliskt i Carlos resonemang är att han påstår att man måste vara "svennifierad" för att kunna ta sig fram inom de etablerade partierna. Och att han inte gillade den "kvasidemokratiska kulturen". Inte heller gillade han mötesordningar och beslutsvägar inom partier. Det som jag reagerar starkt mot i resonemanget är att Carlos inte ens vill förstå eller acceptera grunderna i svensk demokrati. Dessa grunder i form av mötesordningar mm. har utarbetats under lång tid, dvs. från mitten av 1800-talet när arbetarrörelsen började organisera sig. Dessa strukturer skapades just för att man skulle få delaktighet och spårbarhet i kollektivets beslut, så att det INTE blev individuella tyckanden och göranden inom arbetarrörelsen.
Men av någon anledning kan inte Carlos förlika sig med tanken på att de flesta svenskar har en hög acceptans för dessa strukturer som ett sätt att garantera att demokratin internt i ett parti har någon form av legitimitet.
Det som får mig att fundera mest är hur Carlos ser på alternativen till de nuvarande strukturerna. Är det att man bara ska plocka fram en "stjärna" från miljonprogrammet som ska få styra och ställa efter eget huvud? Ska inte interndemokrati få finnas i ett parti? Kan inte Carlos acceptera att en majoritet av partimedlemmarna accepterar nuvarande strukturer. Eller är det bara så att det "måste" kvoteras in en från miljonprogrammet?
Hur ska kandidaten se ut då? Är det ok med en arbetskraftsinvandrad finne från 70-talet? Eller måste det minst vara en olivhyad grek eller jugge från samma tid? Eller måste det vara en nyare icke-kristen kandidat, helst från Irak eller Afghanistan? Eller en ensamstående frånskild svensk trebarnsmor?
Det som är remarkabelt är att Carlos vill påskina att erfarenhet från miljonprogrammet oavsett övriga erfarenheter och kompetenser skulle automatiskt kvalificera någon för en hög topposition inom ett riksdagsparti likt Zlatan inom fotbollen. Det är ungefär lika befängt som att hävda att en Danderydsbo i femte generationen skulle automatiskt vara kvalificerad till att vara ordförande i Syrianska föreningen i Södertälje på grund av sin avvikande kompetens från övriga medlemmar i Syrianska föreningen.
Jag tror att det är bäst att Carlos accepterar det faktum att de flesta väljare i Sverige föredrar politiker som har humanistiska, sekulära, jämställda och demokratiska värderingar. Om miljonprogrammet inte kan producera den typen av politiker så kan de gott tillhöra obskyra partier utan påverkansmöjligheter för svensk lagstiftning.
Liknelsen med Zlatan är också fel på ett annat sätt. Inom idrotten så gäller det att ha en kombination av talang, gener och HÅRD träning. De mindre talangfulla eller genetiskt begåvade får jobba hårdare. Därvidlag är naturen helt rättvis. Och det är bara att inse att en hårdcurlad "svenneunge" som fått allting serverat inte kommer att klara sig lika bra inom elitidrotten som framtidens Zlatans, som har lärt sig att ta i om man vill uppnå sina mål.
Politik är en annan sorts social aktivitet som kräver majoritetens acceptans för att man ska få genomslag för sina idéer. Kan det vara så enkelt att miljonprogrammets invånare föredrar en "mellanmjölkspolitiker" framför den stenhårda retorikern som säger rätt saker men inte får något ur händerna? Eller kan det till och med vara så att man absolut inte vill rösta på någon som avviker från ens egen uppfattning, oavsett om det är syrisk-ortodox, judisk, shia, sunni eller annan trosinriktning. Man litar kanske mer på "svennepolitikern" för att få behålla sina individuella friheter?
Men det är klart, det passar inte Carlos världsbild. I hans värld är man automatiskt en Zlatan, bara för att man har bott i ett miljonprogramområde. Med samma logik skulle alla landslagsspelare komma från Fittja, Rosengården mm. Men så är inte fallet.....
Carlos Rojas menar på att någon från miljonprogrammet borde få tillträda toppositionen i ett politiskt parti. Implicit menar han säkert ett riksdagsparti. Som orsak analyserar han bland annat homosocialitet, dvs. att man gillar att umgås med folk som är likadana som en själv. Men det är väl en av andemeningarna i ett politiskt parti, att man tycker likadant i många frågor. Det i sig brukar väl betyda att kaka söker maka när det gäller att bygga nätverk och sociala strukturer, oavsett om det är föreningslivet eller politiska partier.
Så om det finns politiska aspiranter från miljonprogrammet, så föreslår jag att de faktiskt går med i politiska partier vars åsikter överensstämmer med aspiranternas. Men det är klart, det är lättare att skylla på diverse "strukturer" än att man kanske inte passar i ett parti. Då finns det en sak till att göra, det är att starta sitt eget parti.
Det som är mest omoraliskt i Carlos resonemang är att han påstår att man måste vara "svennifierad" för att kunna ta sig fram inom de etablerade partierna. Och att han inte gillade den "kvasidemokratiska kulturen". Inte heller gillade han mötesordningar och beslutsvägar inom partier. Det som jag reagerar starkt mot i resonemanget är att Carlos inte ens vill förstå eller acceptera grunderna i svensk demokrati. Dessa grunder i form av mötesordningar mm. har utarbetats under lång tid, dvs. från mitten av 1800-talet när arbetarrörelsen började organisera sig. Dessa strukturer skapades just för att man skulle få delaktighet och spårbarhet i kollektivets beslut, så att det INTE blev individuella tyckanden och göranden inom arbetarrörelsen.
Men av någon anledning kan inte Carlos förlika sig med tanken på att de flesta svenskar har en hög acceptans för dessa strukturer som ett sätt att garantera att demokratin internt i ett parti har någon form av legitimitet.
Det som får mig att fundera mest är hur Carlos ser på alternativen till de nuvarande strukturerna. Är det att man bara ska plocka fram en "stjärna" från miljonprogrammet som ska få styra och ställa efter eget huvud? Ska inte interndemokrati få finnas i ett parti? Kan inte Carlos acceptera att en majoritet av partimedlemmarna accepterar nuvarande strukturer. Eller är det bara så att det "måste" kvoteras in en från miljonprogrammet?
Hur ska kandidaten se ut då? Är det ok med en arbetskraftsinvandrad finne från 70-talet? Eller måste det minst vara en olivhyad grek eller jugge från samma tid? Eller måste det vara en nyare icke-kristen kandidat, helst från Irak eller Afghanistan? Eller en ensamstående frånskild svensk trebarnsmor?
Det som är remarkabelt är att Carlos vill påskina att erfarenhet från miljonprogrammet oavsett övriga erfarenheter och kompetenser skulle automatiskt kvalificera någon för en hög topposition inom ett riksdagsparti likt Zlatan inom fotbollen. Det är ungefär lika befängt som att hävda att en Danderydsbo i femte generationen skulle automatiskt vara kvalificerad till att vara ordförande i Syrianska föreningen i Södertälje på grund av sin avvikande kompetens från övriga medlemmar i Syrianska föreningen.
Jag tror att det är bäst att Carlos accepterar det faktum att de flesta väljare i Sverige föredrar politiker som har humanistiska, sekulära, jämställda och demokratiska värderingar. Om miljonprogrammet inte kan producera den typen av politiker så kan de gott tillhöra obskyra partier utan påverkansmöjligheter för svensk lagstiftning.
Liknelsen med Zlatan är också fel på ett annat sätt. Inom idrotten så gäller det att ha en kombination av talang, gener och HÅRD träning. De mindre talangfulla eller genetiskt begåvade får jobba hårdare. Därvidlag är naturen helt rättvis. Och det är bara att inse att en hårdcurlad "svenneunge" som fått allting serverat inte kommer att klara sig lika bra inom elitidrotten som framtidens Zlatans, som har lärt sig att ta i om man vill uppnå sina mål.
Politik är en annan sorts social aktivitet som kräver majoritetens acceptans för att man ska få genomslag för sina idéer. Kan det vara så enkelt att miljonprogrammets invånare föredrar en "mellanmjölkspolitiker" framför den stenhårda retorikern som säger rätt saker men inte får något ur händerna? Eller kan det till och med vara så att man absolut inte vill rösta på någon som avviker från ens egen uppfattning, oavsett om det är syrisk-ortodox, judisk, shia, sunni eller annan trosinriktning. Man litar kanske mer på "svennepolitikern" för att få behålla sina individuella friheter?
Men det är klart, det passar inte Carlos världsbild. I hans värld är man automatiskt en Zlatan, bara för att man har bott i ett miljonprogramområde. Med samma logik skulle alla landslagsspelare komma från Fittja, Rosengården mm. Men så är inte fallet.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar